Pressetik

De etiska reglarna för press, tv och radio har utformats av medierna själva. Frågan är om journalister har högre moral än andra människor. I vekligheten kan det vara svårt att avgöra vad som är rätt eller fel. Det kan vara svårt att leva som man lär med tanke på att mediernas huvudintresse i första hand är att tjäna pengar.

Ge korrekta nyheter:
Här vill jag uppmärksamma två punkter, nummer 1 och 4.

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

Efter mordet på Sveriges utrikesminister 2003 publicerades i svenska medier onödiga uppgifter om en misstäkt mördare som kallades för 35-årigen. Tidningar publicerade inte hans namn men skrev mycket om hans privata liv. Hela hans liv från barndomen och framåt redovisades i medierna. Det publicerades integritetskränkande uppgifter om att han ibland var sen med att betala hyran. Efter ett tag släpptes 35-årigen och den riktiga mördaren grepps. Allmänintresset var så stort att publiceringen ansågs vara befogad. Man brydde sig inte om att skadan av en publicering ska vägas mot allmänintresset. Man kan konstatera att även medierna ägnar sig åt dubbelmoral i allra högsta grad. Medierna gör egen värdering om vad som etisk eller oetisk att publicera.

Mediaforskaren Dan Kärren har undersökt etik på respekterade nyhetsredaktioner som DN. Han anser att många nyhetsjournalister lämnar sin personliga moral och etik hemma när de går till arbetet. Han skriver att de personer som ska fotograferas och intervjuas blir avhumaniserade, de blir delar av en story som ska säljas, råvaror som behövs i produktionen. Konsekvensen blir att de självklara moralregler som alltid borde gälla vid kontakten mellan människor sätts ur spel. Det förekommer att reportrar får i uppdrag att intervjua människor som nyligen förlorat en anhörig eller drabbats av en svår olycka. Det förekommer också att man som ”medmänniska” ger sig på en chockad mamma vars barn just har dött. Men så gör fotografer och reportrar.

4. Slå vakt om den dokumentära bilden…

När Sveriges utrikesminister knivhöggs på ett varuhus i Stockholm 2003 klandrades Expressen av PON. Tidningen publicerade på löpsedeln, på första sidan och inne i tidningen bilder på en döende utrikesminister som bars bort på bår. Själv anser jag att tidningen grovt brutit mot god publicistisk sed genom att publicera närgångna bilder på en döende människa. Tidningen orsakat grov publicistiskskada med tanke på att hon hade minderåriga barn som inte bad om att ta del av skrämmande och grova bilder.

Var varsamt med bilder
Här vill jag ge exempel på begreppet bildkannibalism.

Journalisten Göran Rosengren skriver om en bildjournalist som 1993 anlände till en svält katastrof i Afrika. I en av Guds glömda byar i södra Sudan fick journalisten syn på en uttorkade flicka som kollapsade. Hon var på väg till en bättre plats. Han hörde henne ge ett svag pipande ljud och böjde sig ner för att ta sina bilder. Efter en stund satte en gam en bit bort från flickan. Journalisten väntade och väntade på en bättre bild. Han väntade på att gamen skulle breda ut sina vingar för att stilla sin hunger. Men flickan låg kvar efter en halvtimme. Utan resultat jagade journalisten iväg gamen och gick sin väg. Journalisten gick och satte sig under ett träd, bad till Gud, grät och tänkte på sin egen dotter.

Bilden av flickan publicerades i hela världen. Upprörda människor skrev till tidningen, de ville veta vad som hade hänt med flickan. En del människor ringde direkt till journalisten och frågade honom varför han inte hade ingripit. Han försvarade sig med att det fanns hundratals flickor i samma situation och att av de dog minst tjugo varje timme. Ett år senare fick journalisten det stora Pulitzerpriset för sin bild. Men ett par månader senare begick han självmord. Plågad av sina minnen och hans inre bilder skrev han i ett brev till sin vän ”Jag ångrar att jag inte plockade upp barnet”.